Rödlögas förste innevånare var en Lasse Swensson i Rölöö som finns nämnd som boende i handlingar från 1530-talet. I skatteräkenskaper från 1557 finns Joen i Röliga nämnd och 1602 Peer Olsson i Rölöga ”som sitter på ett hafskier och fåår plat intet”.
Rödlöga by etablerades vartefter fler och fler bosatte sig runt och i anslutning till den vik som nu kallas Byviken. Rödlöga var vid 1500-talet delad i två delar. Byviken var infarten från norr och en motsvarande infart fanns på öns sydsida vid vad vi nu kallar Brännäsviken eller Södersjön. Mitt i den leden låg troligen de första bosättningarna.
Fiskarna byggde sina egna båtar, s.k. skötbåtar, öppna och breda båtar med ett eller två par åror och sprisegel. Båtarna byggdes bättre och starkare med åren och männen var ute på fiske och jakt längre och längre perioder. Till slut, under slutet av 1700-talet, tog de med sig fruar och barn, kor och höns och bosatte sig på ön. De blev bofasta. Männen for i land och sålde sina fångster, saltströmming, fisk och produkter från säl. Det var segling eller rodd som gällde. Första motorbåten introducerades på Rödlöga 1912. Kvinnor, barn och djur var kvar på ön året om, förutom två familjer som flyttade hela sitt hushåll till Möja mellan december och maj.
Från 1873 finns uppgifter om den första skolläraren på ön och mellan 1875-1903 fanns en skollärare med familj fast bosatt på Rödlöga. Han höll även skola på bl.a. Svartlöga men rodde hem över helgerna om vädret tillät.
Efter 1903 anställdes lärarinnor som i tre till fyra månaders intervaller ambulerade mellan Rödlöga och Svartlöga under sommarhalvåret. 1928 ansågs elevantalet för litet och därefter fick barnen från ytterskärgården inackorderas, ofta på Söderöra, där närmaste skola fanns. Väder och vind bestämde om de kunde komma hem över helger.
Potatis var den enda gröda som gick att odla på den karga bergrika marken. Varenda grässtrå på varje kobbe och skär togs tillvara för att tillsammans med vass och mossor bli vinterfoder till öns 10-tal kor.
Salt, socker, kaffe, mjöl, gryn och annat som behövdes köpte männen när de var iland och sålde sina fångster. Någon enstaka gång kunde en kvinna få följa med till Norrtälje höst- eller vårmarknad eller till kyrkan på Blidö vid olika högtider men före 1930-tal var de sällan från ön.
Den största utkomstkällan, saltströmmingsfisket tog slut på 1920-talet. Waxholmsbolaget började trafikera Svartlöga 1928 och då kunde färsk strömming levereras direkt till fiskhandlarna i Stockholm. Andra världskriget blev den stora förändringens tid. Ungdomarna flyttade iland och skaffade sig andra arbeten. En av de få som stannade kvar var Gösta Söderman som öppnade Rödlögaboden 1955. Han lyckades också övertala Waxholmsbolaget, som haft Svartlöga som sista brygga, att 1956 förlänga sina turer ända ut till Rödlöga.
I början av 1900-talet kom de första sommargästerna ut för en eller två veckor. Innan 1956 hämtades sommargästerna från Svartlöga där fiskarna väntade i sina skötbåtar för fortsatt färd till Rödlöga. Telefon hade funnits från 1924 då ”militären slängde iland en kabel” på sin väg längre ut till havs. Det var starten på det allt fler och fler, mer eller mindre ”bofasta” sommarfolket som sedan ökat. Fasta telefonin slogs ut när stormen ”Alfrida” natten mellan 1:a och 2:dra januari 2019 fällde mängder av träd över telefonledningarna. Då hade lyckligtvis redan mobiltelefonnätet nästan blivit heltäckande, även ute i skärgården.
Nu 2025 finns det cirka 300 sommarboende (några mer eller mindre året runt) på Rödlöga, fördelade på ca ett 70-tal hushåll. Många är också ättlingar till de ursprungliga fastboende fiskarfamiljerna.
Några av alla färgstarka personer på Rödlöga.
Gösta Söderman (1920-1987) och Georg Nordström (1900-1981) var de mest kända på Rödlöga. Gösta startade Rödlögaboden på 1950-talet och stannade kvar på ön efter Andra Världskriget. Gösta tog hand om sin far som var änkling, drev sin butik, fiskade för husbehov, tog hand om post och var kontaktman för tull och polis. Han stod alltid på bryggan när turbåtarna anlände eller avgick. Georg och hans systrar, tvillingarna, Anna (1891-1963) och Gunhild (1891-1965) bodde på ön hela sina liv. Sten Rinaldo i Furusund var ofta gäst hos dem och har skrivit flera böcker om dem och i synnerhet om Georg och livet i skärgården. De stannade kvar när ungdomarna på 1940-talet drog till stan för arbete och försörjning.
En annan ”krutgubbe” på ön var Hjalmar Engström (1887-1969). Han berättade själv om när han var spritsmugglare under 1930-talet. Då kunde man köpa sprit från skutorna ute i skärgårdshavet för en krona litern och sälja för fem kronor. Det blev stor förtjänst. Och spänning fick skärgårdskillarna, de var hela tiden jagade av Tullen och trixen för att undkomma upptäckt var många. Hjalmar lär ha varit synlig på Grand Hotell i Stockholm med tjocka sedelbuntar där han bodde flott då och då. Hjalmar berättade även om när han vid fisketur fick motorstopp (tändkulemotor) ute i skärgårdshavet i mycket hårt väder. Motvind till Rödlöga men med lite medvind kunde han efter många timmars rodd i sin skötbåt kunde ta sig i land vid Möja, ganska utmattad.
En verklig gentleman, alltid leende och pigg på att berätta, var Elof Österberg (1902-1997) i Munkvik, sonson till Antegubben på Stora Nassa. Elof gifte sig med en Rödlögaflicka, Nanny Blomqvist, och bildade familj på Rödlöga. Han var den siste som till mitten av 1950-talet hade kor kvar på Rödlöga. Förutom fiske var han en av dem som ständigt var efterfrågad att hämta gods och folk från båten som fram till 1957 bara gick till Svartlöga. Elof berättade, mot slutet av sitt liv, att han inte kunde se vilka som körde båtarna som for förbi hans hus och brygga MEN han kände igen vem som hade vilken båt via skrov och båtmotor, då kunde han vinka glatt till dem. Det kände han sig mycket nöjd med.
Fingal Andersson (1915-2003) var en Rödlögason som i slutet av 1940-talet flyttade iland för att kunna försörja sig. Men att vara som han sa ”instängd i en fabrik var inget för havets son”. Han var så lycklig när han på semestrarna åter kom ut till Rödlöga. Som pensionär var han mycket mån om att varje höst ha ved i vedboden för minst 3 år framåt, annars var han inte nöjd.
I lite senare tid minns vi framför allt Uddo Ålund (1919-2002) född på Muskö, som gav upp arbete på fastlandet bland annat som resande hattförsäljare och på 1950-talet flyttade till Rödlöga som året-runt-boende. Sin hustru Eva Ålund hade han kvar på fastlandet, i synnerhet på vinterhalvåret. Uddo var alltid på gång med hjälpa alla med byggen av hus, bodar och bryggor. Han hade en större båt för resor till Blidö och fastland men bland bryggorna på öarna for han omkring i en liten utombordare och stannande och pratade med alla. Alla visste vem Uddo var och även hur våghalsig. Ständiga frågan när sommarfolket mötte Uddo igen efter en vinter var alltid frågan ”hur många gånger har du badat i vinter Uddo?” Många blev de historier om hur han trillat i vattnet eller gått igenom is men lyckats ta sig iland igen.
Kvinnorna var kvar hemma på ön. När männen gav sig ut på fiske som kunde vara i dagar eller veckor, skötte de hem, familj och boskap. Det ansågs ofta att det förde otur med sig om en kvinna var med i en båt. Dock fanns ibland några som i alla fall hjälpte sina män med att ro vid nätupptagning hemmavid.
Text av Britt Bogren Ekfeldt
Se även Britts böcker "Bland fiskare och småbönder på Rödlöga" och "Rödlöga: Brev, berättelser och dagböcker"